kix

Batman returns kom från SubTV ikväll, så var ju ”tvungen” att se den. Tim Burton är nog den enda som kan få missilbeklädda pingviner att verka läskiga.
Och mmmmmmmjau vad Michelle Pfeiffer är hot som catwoman! Skulle kunna stirra på henne i all evighet, känns det som.

Lördagskvällen var lite…. säregen. Träffade på hemskt mycket underligt folk, inte ens hälften av dem nämnda i det här inlägget.

Efter att vi hade sett ishockeymatchen så for vi in till stan, med Tom och Joel. Satt en stund på Office, innan vi böt till Crystal Lounge, för att sen gå till D.O.M.

Inne på D.O.M hittade vi nån random finne som slog följe med oss resten av kvällen. Minns dock inte vad han hette? Ingen av oss hade sett honom förut, men han var nog en helt shysst typ tills han började föra konversationer i luften med nån som inte fanns.
Efter att vi varit vid D.O.M fick vi för oss att nu, nu ska vi fara och uppleva lite RIKTIG finsk kultur. Så vi stack till Potero, haha. Gud vilket ställe det är… Finnhits karaoke och tragiska människoöden dränkta i sprit.
Såg en ”dam” som gick runt med vessapapper hängandes bak på byxorna, säkert 5 ark. Hur lyckas man med det?! Jag har alltid trott att det bara är något som händer på film, och aldrig i det verkliga livet.
På Potero blev jag också för första gången i mitt liv tillfrågad ifall jag är en kvinna eller en man, hahaha. Tåls kanske att sägas att mannen som frågade var vääääldigt full. Det stör mig lite i efterhand att jag inte svarade att jag är hermafrodit eller nåt sånt.

Sen (efter lite om och men) for vi vidare till O’Malleys, där en massa småbrudar stalkade Kenneth, ”sångaren i ParadoXX”. Det fann jag rätt underhållande. Kunde snappa upp meningar som ”nej v*ttu, han gick ju nu, HAN GICK!”. Det går ju liksom nog att vara lite mer diskret, speciellt när Herrn har sin flickvän med sig, haha.
(bilder från en spelning på Royal)

Oh well, sen pratade vi lite med en random typ som ansåg att när människan gör som hon vill så leder det till att hon dör. Det var kvällens intressantaste tanke.

När vi tog taxi hem så hade vi en fruktansvärt överviktig taxichaffo med världens ljusaste och pipigaste röst. Det gick som inte alls ihop. Jag höll på att skratta ihjäl mig innombords när han öppnade munnen, elak tjej.

Det är talkodag här i vårt radhusområde. Sedan 9 imorse har alla grannar (och vi också förstås) varit ute och fixat upp i rabatter, klippt gräs, och liknande. Helt trevligt nog, om det inte var för den där jävla POLLENALLERGIN. Jag blir galen. Läste nyss på min medicinförpackning att man bara får ta en tablett om dagen. Jag har tagit tre redan idag, helt sådär i överlevnadssyfte, går inte att vara utomhus annars.

Kenneth har bjudit in några grannar, så nu ska vi snart äta ribs och chickenwings och se på ishockey.

Hela mitt själv känns urholkat och tomt idag. Måste försöka väcka mitt psyke med hjälp av en liten bildbomb plockad ur min inspirationsmapp. Brukar hjälpa. Here we go:

När man inte har vettig mat hemma för tillfället, så får man starta dagen med två stycken sockermunkar…hehe.

Idag och igår har jag jobbat lite på en t-shirt, en som från början var en helt vanlig, vit, stor herrmodell. Målat och klippt lite på den… Det som var lite lustigt var att jag var inne på Cristas blogg idag, och vi har tydligen fått samma idé med fransarna på samma dag, helt ovetandes om varandras planer Think-alikes. Fast jag tror jag kommer bära mina i en knut. Sen klippte jag nyss om ett par gamla byxor till shorts också, såna där 80′s. Tänker lägga nitar på dem också bara jag får hem några.
Fick inga bra foton (och i bakgrunden syns röran som automatiskt medföljer ett projekt), men ni fattar poängen i alla fall. Kan försöka ta bättre bilder nån annan gång.

Jag är knappast den enda som skriver om vädret idag men, OJJ VAD FIN DAG DET HÄR ÄR! Varmt och skönt.
Passade på att gå en liten promenad, först i skogen och sen längs vattnet. Så härligt att få dra in frisk luft som först doftar av varm bark, mylla, och grönska, och sen känna lukten av hav, sådär lite salt och tångigt. Och så hittade jag ju en liten vän också, som ni kan se på bild två!

HAHA, jag var här på övervåningen och höll på att koreografera en ny dans ti Zumban, när jag kollade ut genom fönstret och upptäcker att det står en man på grannhusets TAK och kollar på mig. Awkward.
Tur att jag åtminstone hade kläder på mig.

Har en ”duktig” dag idag. Betalar räkningar, ringer tråkiga samtal (sitter just i telefonkön från helvetet), och allmänt ordnar upp. Tyvärr infaller dessa dagar inte allt för ofta, så det hinner ju liksom hopa sig en hel del…

Har skickat lite mejl angående sommarjobb också, har ju inte hittat något ännu. Kanske hade lite för höga krav på vad jag vill jobba med när jag sökte här tidigare i vår… Fast krav ska man ha, annars kommer man ingenstans här i livet.

Funderar vad jag ska göra om jag inte får sommarjobb? Jag har ju alltid Zumban hur som helst, men inte genererar ju det så mycket pengar så jag kan leva enbart på det. Eller nog går det ju, men min kropp klarar inte hur mycket som helst.
När jag var 19 år så startade jag ju upp ett eget företag (vilket de flesta kanske inte vet, tycker inte det är så mycket att skryta om egentligen, idag kan nog alla bli egenföretagare om de bara vill det tillräckligt mycket), för att jag skulle kunna dra Zumba och andra danskurser i egen regi, utan att behöva gå via någon annan. Det har varit i viloläge nu det senaste året, eftersom jag fick jobb på så pass stora gym när jag flyttade till Vasa, men kanske det skulle vara läge att återuppliva det? Inte nödvändigtvis bara med dans, kanske man kan hitta på något annat kul också… Vad är jag bra på, vad kan jag, vad tycker jag om? Alternativ stil? Göra egna smycken, göra egna kläder? Kanske man skulle prova sälja nåt sånt? En webshop kanske? Låter det intressant tycker ni? Skulle jag klara av det?

Jag är en sån där människa som hela tiden ska överanalysera allt, och speciellt då mig själv och mitt beteende.

En sak jag har tänkt på lite under den senaste tiden, är varför jag är en så otroligt mycket bättre medmänniska när jag är fullt ”utspökad”. Ju mer alternativa kläder och smink jag har på mig, ju mer extrem jag ser ut, desto mer anstränger jag mig för att vara en bra människa och lägga andra framför mig själv.
Jag håller upp dörrar, småpratar glatt med kassapersonal, ler och ger komplimanger åt främlingar, lägger min växel i Röda Korset-börsen, skrattar glatt åt bekantas dåliga skämt, låter folk gå före mig i kön, ger mitt vatten och mitt bröd åt mannen som sover på en parkbänk… Jag anstränger mig verkligen.
Allt det där gör jag nödvändigtvis (och beklagligtvis) inte de dagar jag ser ”normal” och vanlig ut. Varför är det så?
Jag tror att det från början bottnar i ganska själviska skäl. När man ser annorlunda ut så förväntar sig många att det ska finnas en ful och bitter personlighet under allt det också. Och jag vill så gärna visa dem motsatsen, chocka dem. Få dem att tänka att ”ifall HON gör så där så måste ju nog jag också… jag kan inte vara sämre”. Goda gärningar smittar, oavsätt meningen bakom dem. Det är lite som en kamp för att visa omvärlden att jag, vi, minsan nog också är bra människor. Jag vill lämna rummet med positiv energi. Sen så blir man ju på gott humör själv också oftast…
Men de gånger jag ser ”vanlig” ut, så är folk plötsligt helt okej med att jag är bitter och otrevlig. Det läggs på att man har en dålig dag, inte på att man har en dålig personlighet. Så man anstränger sig inte lika mycket.
Det kan också ha lite att göra med att jag inte känner mig lika säker i mig själv de dagar jag inte är fixad som ”mig själv”. Får liksom lite sämre självförtroende. Och det kan faktiskt kännas svårare att hjälpa andra om man i första hand är osäker på sig själv…

Sist och slutligen så gäller den här ändringen i hur jag bemöter människor endast bekanta och okända. Med vänner är jag alltid densamma (på gott och ont).

Då jag är som trevligast?